Majoritetsproblemet reloaded

När jag satt och drack te kom jag helt osökt att tänka på demokrati. Många liberaler anklagar ju demokrati för att vara var och ens slaveri under alla. Trots att det i nog teorin stämmer så accepterar de flesta av oss majoritetsstyre i praktiken eftersom vi faktiskt behöver en metod för att fatta gemensamma beslut för att undvika massa jobbiga situationer och kunna hindra varandra från att göra saker som kränker de liberala rättigheterna. På samma vis som en stat behövs för att garantera att det finns någon frihet alls så behövs demokrati eftersom det verkar vara det minst dåliga sättet att styra denna stat.

Såhär långt är nästan alla överens, förutom de som tycker att ”anarko” är ett trevligt prefix. Om man vill sätta sig in mer i resonemangen bakom kan man passa på att läsa de första kapitlen i ”Democracy and it’s critics” av Robert Dahl, då vinner också några poäng i alla akademiska kukmätartävlingar man kan tänkas delta i. Eftersom det här är min blogg så skall jag inte nöja mig med att påstå det som alla håller med om. Däremot kommer jag att fortsätta krama Dahl.

Om vi accepterar demokrati som en nödvändig kompromiss och accepterar majoritetsprincipen (med enkel majoritet, eftersom allt annat skulle tvinga mig att skriva flera sidor mer utan att egentligen förändra poängen med inlägget) som ett sätt att fatta beslut som alla får foga sig efter, betyder det att vi också kommer acceptera de fulare sidorna av hur demokrati ser ut i praktiken?
Problemet här är ”majoriteten”, finns den över huvud taget? Nja, i väldigt många frågor är det antingen så många som inte bryr sig, som inte har en åsikt eller som har en av flera åsikter som ej matchar – i slutändan så finns det inte 51% eller fler som helt enkelt röstar ”ja”.

Det här problemet löses ofta på det överraskande simpla sättet: byteshandel. ”Jaha, du vill ha högre fiskekvoter, betyder det att du kommer rösta för mitt förslag om sänkt a-kassa? Vad fint, deal!” En annan vanlig lösning är de som är intresserade av ett beslut försöker pressa andra att rösta för dem, utan att dessa egentligen satt sig in i vad beslutet handlar om. I varje valrörelse ser man hur massor av människor förväntas ta ställning i en myriad frågor som de inte är så intresserade av och verkligen inte planerar att plugga in.

Det finns ett antal andra strategier som får ett liknande utfall: istället för att en majoritet förslavar individen så är det en minoritet plus de personer den för tillfället lyckats trixa till sig rösterna från som styr. Den legitimitet och eventuella ”rätt” som en majoritet skulle ha att styra blir plötsligt mycket svagare om det visar sig att denna majoritet egentligen är en potemkinkuliss hopsnickrad inför den aktuella omröstningen.

Det finns massa sätt att förhålla sig till detta. Här är ett par alternativ:

1.       1. Okej, demokratin är inte perfekt, men det är fortfarande det minst dåliga systemet och om man lyckas lura över några till sin sak så är det deras, inte systemets, fel att besluten inte blir så gott demokratiska som vi tänkte oss från början.

2.      2.  Fuck the system, jag vill ha ett ”anarko”-prefix (rekommenderas ej)

3.       3. Om majoritetsprincipen inte utgör en tillräcklig garanti för att bara de beslut som väldigt många kommer överens om fattas så kanske vi skall införa fler garantier. T.ex. att ett beslut måste klara två omröstningar med en tid emellan (kanske ett val emellan, om vi vill vara riktigt krångliga). En annan möjlighet är att kräva kvalificerade majoriteter, med tanke på att det är svårare att trixa till sig exempelvis 75% än 51%.

Personligen är jag lite förtjust i alternativ 3, men det har också sina nackdelar, demokrati är ju som sagt inte perfekt utan snarare det minst dåliga systemet. Dahl skulle inte hålla med mig och kanske ändrar jag mig när jag läst den andra halvan av hans bok.