Mitt lik är inte mina släktingars.

Vem äger egentligen ett lik?

I Sverige har vi en princip om tvingande arvsrätt (eget ord), dvs. bröstarvingar har alltid rätt att ärva en andel av det man lämnar efter sig, man har blott frihet att testamentera bort hälften av sin egendom efter egen vilja. Liknande detta ges även släkt rätt att förvalta en död persons lik såvida inget annat skrivits i testamentesdokument eller genom att man på liknande sätt valt att donera kroppen eller delar av den.

Varför? Som liberal, eller snarare libertarian, anser man ju att berättigat överförande av ägande blott sker genom samtycke av egen (fri?) vilja. Många personer gör inte sin vilja gällande angående vad som skall hända med deras kroppar efter döden (jag överväger mellan organdonation eller att donera kroppen till nekrofiler - anmäl er om ni är intresserade) och då borde det inte finnas en given person som ägandet skall överföras på. Att anta att det finns en särskild rätt för anhöriga eller liknande att besluta vad som skall göras med ens lik kräver att man antar ytterligare rättigheter än liv, frihet och egendom (som jag försökt visa sträcker sig inte egendomsrätten så långt). Ett alternativ skulle vara att man anser de anhöriga vara de mest lämpliga uttolkarna för ens vilja vad som skall göras av liket, men personligen har jag svårt att tro attden generelle anhörige har så stor insikt i ens vilja i just den frågan. Snarare lär de plikskyldigt eller efter egen önskan överföra en till någon kyrkogård någonstans och sedan glömma att besöka den efteråt (ni skall ej besöka min grav, seriöst gör det inte!). Om man annars antar att anhöriga ej har någon företrädesrätt att uttolka ens vilja och förre ägaren av kroppen angivit sin vilja för vad som skall göras med den efter döden, då borde kroppen övergå från privat ägande till icke-ägande.

Om vi nu har en ickeägd kropp, vem skall då få använda den? Staten kan göra anspråk på liket i egenskap av att vara den mest kompetenta förvaltaren och den som kan skapa högst allmän nytta av liket. Ur detta perspektiv borde staten kunna göra anspråk på ett lik. Om man utgår från berättigandeteorins grunder, alltså moralisk rättighetsteori med liv, frihet och egendomsrätt i grunden så är dock sådana perspektiv som allmännytta och liknande inte fullt så relevant. Möjligen skulle man kunna se kroppen som en outnyttjad resurs som alla fria individer har lika rätt att göra anspråk på, däribland både stat, släkt och någon nekrofilförening (finns det?) och så länge som det inte råder akut brist på kroppar så borde alla få ta för sig (finns det akut brist kanske ingen bör få göra det, beroende på hur man tolkar Lockes undantag från förvärv av egendom). I rådande samhälle (även om det är tveksamt om det kan hittas i något föreställt samhälleskontrakt) tycks dock stat ha någon form av företräde till oägd egendom inom statens territorium, i alla fall egendom som staten har intresse i. Så länge som detta ej ändras så antar jag att staten i alla fall har lika goda skäl att göra anspråk på ens lik, ur ett liberalt perspektiv, som ens anhöriga har.

Min poäng med detta inlägg var främst att motsäga Tianmi:s inlägg i ämnet. Jag vill visa att det inte finns en given liberal/libertariansk hållning i frågan.